Ja, går dagen var inge vidare. vad ska jag säga.. det blir som det alltid blir. jag kommer få leva ensam i resten av mitt liv.
idag är det värre än igår, idag går tiden som vart de senaste 2 månaderna i revy. Allt som man pratat om allt som man gjort.. allt snurrar runt i huvudet. Jag mår illa, jag mår riktigt skit. jag kan inte ens gråta längre..
Ibland undrar man varför man ens lever, varför blev jag ens född.
jag ser inget ljus i mitt liv, allt är raderat. om jag ens någonsin har haft ett liv.
Varför låter man sig tycka om personer, eller lita på dom. När man finaly känner sig trygg så rasar allt i alla fall.
Jag saknar honom varje minut. jag hatar mig själv för allt som hänt. jag förtjanär inte honom.. så är det. han är för bra för mig. Finns så mycket att säga, för att jag har så mycket kvar att ge.
jag borde sluta få känslor, jag har sagt det förut, och jag säger de igen. man borde bli hård som sten, man borde såra folk istället för att bli sårad själv. Det är nog lättare sagt än gjort.
fan, jag önskar det fanns en medicin eller liknande som kunde ta bort alla bra och fina minnen man har... jag kan inte ens komma på en dålig sak med honom. fan. jag kan fan inte ens skriva utan att bli ledsen, vafan är det här. Värst av allt är när något händer som man vill berätta för den personen, men de går inte. Eller när typ varje låt man tänker på påminner om den personen... även andra saker. typ allt.. jag är så van att få sms att jag fortfarande väntar, jag fattar inte. jag tittar efter ett sms utan att tänka på det, sen kommer jag på mig själv. damn it. fan.
Jag får se det så här, jag är glad för den tiden jag fick. Nu är det bara att vänta.. vänta på honom. vem vet hur länge det tar, men det är det värt.
I am broken but I am still hoping
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar